Då  1993,hade jag alltså vårdats 3 månader under lpt,pga reaktiv psykos.

Dom tre månaderna gick och det blev dags att flytta hem,hem till vardagen och livet som ensamstående mamma,jag var vid den tid punkten frtf bara en "spillra", skakande av ångest,jag vägde min dubbla vikt mot vad jag gjorde vid "resans" start,jag va i ett uselt skick,men hemgång var det. Jag kämpade på där hemma med allt som hörde vardagen till, men resultatet blev inte bra, jag hade tappat i stort sett alla mina förmogor,situationen blev helt enkelt ohållbar. Med hjälp av sociala blev så jag och min dotter placerade i ett mödrar hem,där stannade vi i ett år.   Tiden kom då det var daxs att flytta hem ännu en gång...men jag var långt i från mogen för detta, så nu gick flytten till en familj ute i skärgården ,där bodde vi i sex månader. Sen blev det äntligen hem till vårt, jag ordnade med en kontakt person till mig själv,som blev ett bra stöd för mig i vardagen, och dottern i sin tur fick en helg familj,en familj där min dotter kunde få vara när jag hade dagar då ångesten fullkomligt slet isär mig...Det skulle hon skonas i från. Jag slet hårt och länge för att min dotters uppväxt trots allt skulle bli så bra den nu bara kunde. Men hon har fått törnar som jag av hela mitt hjärta önskar hon skulle sluppit, att hennes barndom inte blev så lugn och harmonisk som jag önskat är en sorg jag bär med mig i hjärtat varje dag.

Tänk så invand man blir vid det gamla "vanliga" även vad gäller "hälsa"/"Mående". Jag har ju som dom flesta av er vet mått urtaskigt i många, många år. Så idag kände jag att oj å hoppsan,,,Jag mår riktigt, riktigt bra...Men det inte utan att jag reagerade ...Å tyckte  att det var märkligt  att må så här bra å det utan nå speciell anledning å allt  Faktiskt är det så ovant för mig, så det tog faktiskt tid innan jag kunde indentifiera va det var för känsla jag kände...Känner välmående å harmoni, Lite lycka t.o.m //  Tänk ändo va häftigt att jag ÄNTLIGEN kan må så ibland, för förståss fiinns det ju frtfr dagar som e mindre bra. Men förr var dte ju tvärtom, då var alla dagar en stor "Pärs".  

   När du är invirad i ångest/å fastsnörs av paniken,så finns det inget som heter "Ryck upp dig". KOmmer ihåg då när jag klivit ur psykosen,och folk kom med sitt käcka "ryck upp dig"/ -JAg fick tame fan "exsem."!!Hade det varit möjligt att rycka upp sig/när man är fast i ångestens snara,så tro mig,-Det är förståss det första man hade gjort !!!  Men det blir så fel bara,hur väl menande detta "Ryck upp dig" än må vara/och som det ju oxå är/välmenat alltså. Förståss,förstår jag ju oxå att man som "närstående" blir "maktlös"/och inte riktigt vet vad,man ska säga eller göra. Idag när jag är okej/ och ibland kanske har en "depp" dag så blir uttrycket -"Ryck upp dig" -Helt relevant !!!! -Men när man är riktigt jäkla på botten/å i ångestens snara, så går det  faktiskt inte att "rycka upp sig".  Kanske svårt att förstå om man inte varit där /men så är det. Inte med det sagt att man ska tillåta den som mår "risigt"/ att bara "gotta" in sig i sitt mående,men man ska nog iaf låta den värsta "stormen" dra förbi.

Jag har ju berättat om min reaktiva psykos som jag hade, som 28 åring. Nu vill jag berätta lite om hur jag rent konkret gjorde, för att bli bra igen. Det blev en "resa" som inte gick rakt, utan det var toppar å dalar mest hela tiden. Ett förändrings jobb med sig själv är alltid en uppslitande historia. Det är lätt att "fastna" i psykiatrins nät,vilket för mig inte var av godo. Det är så lätt att bli "hospitaliserad", att lixsom förknippa sig med att vara en som är psykiskt sjuk.....- Att kliva in i rollen som psykiskt sjuk, är inte att rekomendera, absolut inget man mår bättre av.Det är lite svårt märker jag, att förklara hur jag menar. Visst ska man acceptera att man mår dåligt, det är en sak, en helt annan att "Leva" helt efter det. Jag pratar inte om dom som har en kronisk psykisk sjukdom , för det är nått helt annat det !!!  Jag tror att så långt det är möjligt, så är det bästa att se på sig själv som "Vem som helst", när jag började se på mig själv så det var då det vände. Men jag har fått gå en hård väg, för det första har jag fått sålla bland folk jag har haft runt mig, och tyvärr även bland familjen. JAg var tvungen att bara behålla sånna människor som fick mig att må bra. Det var en ur jobbig uppgift, som dessutom resulterade i att jag blev ganska så ensam. Jag har även blivit , tvungen (så långt jag nu kan) att alltid sätta mig själv i första rum, det är en uppgift som jag än  idag  måste jobba med. Det är inte så enkelt som att med tiden, blir man bara bra/ lr bara mår bra,, det är ett "jobb" med sig själv som ´man måste göra, och ett "jobb" som ingen annan kan göra åt dig. Redskapen kan man få av t.e.x en teurapeut, men sen är det helt upp till en själv...-Det är bara man själv som kan förändra och ingen annan, Det här är iaf min erfarenhet !!!  

Dotra å jag pratade lite igår om allt som varit, kring min psykos å vägen fram till idag. Jag ser så pigg å fräsch ut numera,t.o.m när jag är trött? VAd jag menar är att jag inte har den där "Psykisk tröttheten" längre, den syns så väl i ansikte å på hela kropps hållningen. Det är nått helt annat än att se "vanligt" trött ut. Både jag och dotra är rörande överens om att det är märkligt, hur frisk jag blev,känns overkligt när man tänker på hur in i helvete sjuk jag faktiskt har varit.    Någon sa till mig en gång...-Ja du har då verkligen varit i helvetet å vänt.!!! Så sant så, det är faktiskt så det har varit,och framför allt så det känts. Hade jag inte suttit här med facit i hand, så hade jag själv aldrig någosin trott att det var möjligt att bli frisk igen, Aldrig !!!! Inte för mig och inte för nån annan som varit så sjuk, Om ni visste sån tacksamhet jag känner, så tacksam över att jag har denna jäkla envishet, utan den hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag. -Aldrig !!! Men ett kan jag ju säga att jag skulle aldrig, inte en gång till ha orken att ta mig igenom nått liknande, i 13 år, hela tretton år av mitt liv blev bara en ända stor kamp för min överlevnad.Skulle psykosen vara en fysisk person så kan jag säga att jag med berått mod - Skulle skjuta ihjäl den "jäkeln", Utan tvekan. Hur tacksam jag än är.,av att vara där jag är idag.....-Så är det så att jag fick många,många år "förstörda".

Har suttit här på fm och kikat runt lite bland bloggar, och kan konstatera att det är ganska många som skriver om "psykiska" problem, ångest och olika diagnoser. Kände då att jag ville fylla i lite om min story.  Jag vill förmedla lite hopp. För att göra det enkelt så drar jag den korta versionen.    Som 28 åring insjuknade jag i en reaktiv psykos, alltså så där en 16/17 år sedan. JAg var kraftigt medecinerad, hade ångest, ångest så jag vissa dagar inte ens klarade av att sätta på kaffet. En ångest som höll i sig 24 timmar om dygnet.  Hur orkade jag ???  Sanningen är att jag inte alltid "orkade",

De behöver man inte.  Kampen tillbaka till att få må bra, blev krokig, krokig men framför allt lång.   Är senaste 6 åren jag börjat få må bra igen.  Efter psykosen levde jag i ett misshandelsförhållande, jag blev psykikst misshandlad, det i sin tur ledde till två självmordsförsök.  Hur klarar man av allt sånt där ????   Finns inget enkelt svar, men för mig var det så att jag ALDRIG, tappade viljan att få må bra igen/ Visst,visst orken tappade jag både en å tusen gånger - Men så länge man inte släpper greppet om viljan.   Jag har kämpat,jag har vägrat ge upp, jag har gett upp, men alltid kommit igen.   Min vändning kom när jag fick börja i Kbt terapi, där hittade jag redskapen som hjälpte mig att handskas med allt detta.   Vad som hjälpte mig var oxå att jag började acceptera läget presix som det var,snarare än att gräva ner mig för att det inte var som jag ville.  !!!    Sen har jag litteratur som varit mig till stor hjälp...b.l.a  Anna Kåver  - Att leva ett liv  inte vinna ett krig.   - Kämpa på, det går att få må bra igen -Bara för att det måste !!!  

Nu är klockan kväller och så småningom närmare det sig  nanna kudde...Då se ni,,..som ett brev på posten, så gör han så entre här, han sitter retfullt å pickar i min själ -Se god afton Herr Ångest :(  Inte bjöd jag in han ikväll heller...är en fräck än det där...HAn bara "kliver" på när man minst anar , Undrar om han tänker stanna hela natten, eller om han släpper sitt grepp innan det är daxs att krypa i säng.   Blir så "matt" av de här, ångesten dränerar en på all jäkla energi, men jag ska ta det lungt, rikta tankarna mot annat....så blir jag nog kvitt han så småningom.