nu närmar vi oss jul..går fort och sne har vi den här, helgen som skall vara en lycklig familje högtid....Men tyvär  är den ju inte det för alla. Julen kan för många vara en av de värsta helgerna som finns, dels för alla ensamma människor som inte har någon att dela julen med. Men framför allt tänker jag på de barn som växer upp i en alkoholist familj...-För dom barnen utbryter helvetet över julen. Jag minns så väl själv hur det var. En helg som oftast var kantad av skrik och gräl, mat som vart vidbränd (Pga fylla), lr så fanns inga pengar över till julmaten alls. Så de där med att barn älskad julen.._Det kunde jag aldrig hålla med om.  Skänker en tanke till alla dessa barn.  

Det är så enkelt att alla har sett samma sak, nämligen sanningen . Sedan har vi alla formulerat sanningen på vårt eget sätt och utifrån den plats i livet vi befinner oss på just då. Ju mer medveten du blir, ju oftare och klarare kommer du att se sanningen.  

Till eftertanke

av Søren Kirkegaard

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

Sitter och funderar lite om en sak kopplad direkt till en grej som hände härom dagen på jobbet. Finns ju så otroligt många egenskaper som är viktiga när man jobbar med människor och mycket som faktikst kan vara väldigt svårt, så då gäller ju att man har ganska så god koll på sig själv, att man klarar av att skilja ut sina egena känslor och inte blandar ihop dem med brukarens. Vad som oxå är viktigt är att inte blanda ihop begreppen sympati och empati. Gäller ju att kunna sätta sig in i och förstå en annan människa utan att för den skull "Gå" in å ta över känslorna, alltså att frtf behålla en proffisionell hållning. Min önskan skulle vara att all form av behandlings personal skulle ha som krav att gå i egen terapi, allt för att få koll på vad som är ens egena känslor,tankar, och värderingar, så man inte lägger över och "ger" dom värderinga , känslorna på den man arbetar med, brukaren/patienten. Jag inser att det här är svåra frågor, men frågor som jag tror man pratar alldelss för lite om inom personal grupper. 

Jag funderar en del..hur jag än gör så blir det galet, för min egen del alltså.  Har så himla dåligt samvete för att jag inte varit å hälsat på min mamma på ganska länge ...å det känns uselt. Fastän de finns det ju en bakgrund och anledning till....Nu har jag bestämt att jag ska åka dit i morgon, men det skapar i sin tur istället en himla ångest hos mig, min mamma och jag har en minst sagt knepig relation, och alla besök hos henne blir hur "tokiga" som helst.  Så hur jag än gör så känns de ur jobbigt..Valet står mot att Inte åka dit alls = Å få stans sämsta samvete Mot att åka dit = Å må väldigt dåligt efteråt - Lite som att välja mellan "pest å kolera".

Sitter här å fyller kroppen med koffein, och jag känner hur jag sakta vaknar te liv -Men de e sakta de *fniss* -God morgon på er !!  Idag behövs här städas och sen ska jag iväg med en vännina för lite schopping, men som sagt innan de så behöver jag ta tag i städeriet -Å de tar emot , ska ni veta       Vädret e en grå å trist story, så idag skulle den ultimata aktiviteten va å krypa upp i soff hörnet med

Men så blir det ju inte, å morgon dagen e oxå bokad , då har jag lovat å åka å hälsa på mammsen, helgerna  är ju oftast sånna -Bokade å klara.

På den här bloggen har det varit tyst, ack så länge, det lixsom bara blev på det viset utan nån sån där jätte speciell anledning . Livet kom emellan kan man säga .  Men nu känner jag mig laddad att ta upp bloggandet igen då ;)

 Här sitter jag då alldeless ensam en fredag kväll...Som vanligt   Lever ju ensamm, med utfluget barn, inget husdjur..så ensam var namnet, oftast går det bra och jag gillar att leva utan partner, de är et´t medvetet val, men ändo...Vissa kvällar kan det bli så där ensamt, ensam, å det är triist och små jobbigt. Men men, kommer en ny dag i morgon...Är ju bara justn nu den känslan e på besök.

Goder morgon ;) Så är det ännu en ny dag, dessutom Fredag absolut den mest efterlängtade veckodagen av alla -Åtminstone för de flesta av oss. Är så skönt att veta att hela helgen ligger framför en , å man slipper klockan som skräller om morronen . Jag är uppe med tuppen för att passa vårdcentralens tele tid , lika bra att "hänga på låset".  Om jag nu får en tid här på morronen så efter det är det en låång prommis som gäller, promenera är så skönt -De "rensar" skallen lite . Sen tror jag nog jag ska ta å hyra mig nån snyft vänlig film -JAg behöver ha en loj å lugn dag idag.