Jag levde i många år i en desstruktiv relation,där jag blev utsatt för psykisk misshandel. Det kom smygande lite "fint", började med lite kränkande ord..Hora,fitta, du e inte klok och liknande...Fick alltid och konsekvent höra att allt jag gjorde,oavsett vad jag gjorde var fel,fel,fel..Serverade jag en god middag fick jag höra -DEn skiten går inte att äta. Eller hade jag t.e.x städat hemma fick jag höra -Klart som faan du ska städa, kärring. Tillmätena blev grövre och fler ju längre tiden gick. I början blev jag arg, sen blev jag lessen, ju längre tiden gick började jag undra om det låg något i det han sa ?? I slutet var hans ord sanning för mig, och jag hade inte en uns av självkänsla kvar, jag var som en "våt fläck". Som sagt sånt här smyger sig på så fint och försiktigt, så man knappt märker när det börjar. VArför i hela friden gick jag inte ?? Varför lämnade jag inte relationen?? Det är just det som är problemet...man blir så "sönder plockad" under så lång tid, så tillsist har man inget eget jag kvar,ingen kraft och ingen ork. Allt lixsom bara rullar på,man står ut,tiger,lider och stannar kvar. Men man ska aldrig för en sekund tro att det här är kvinnor som "stannar kvar för att dom vill...det är betydligt mer komplext än så.  

Sverige har firandet av S:t Valentin och Alla hjärtans dag inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet, då det lanserades av kommersiella skäl och genom amerikansk kulturell påverkan. NK-varuhuset försökte lansera seden, men det tog tid innan firandet blev mer än det hjärtformade gelégodiset. Under 1990-talet tog dock firandet fart (kanske som en följd av uppmärksamheten i skolorna) och har funnit sin plats som Alla Hjärtans dag i den svenska högtidskalendern.

Hur gör ni ?? Firar ni Alla hjärtansdag ?? JAg kan tycka att Alla hjärtansdag, blivit ännu en dag för köpmännen.  Jag firar nog inte VAlentin dagen någe speciellt, köper en ros till Dottern den dagen, är något jag gjort i alla år, men inte någe mer än så.  Jag försöker,tycker och vill visa kärlek för dom jag har nära och kära så ofta jag bara kan ....

Alla dagar under året, och inte nödvändigtvis just denna dagen.   

Är det en kombination jag absolut inte tycker fukar, absolut inte - Så är det Droger och barn !!!  Föräldrar som är i ett aktivt missbruk,jag tänker just nu specifikt på amfetamin/tjack är anser jag inte den trygghet som ett barn är i behov av.  Så kombon droger,barn tycker jag går bort !!

Jag har en ung människa i min närhet som tänder på mellan varven...och mitt i allt detta finns en liten 3 åring...Hela tre år, tog det innan någon ingrep, med andra ord det tog sociala  3 år att fatta beslutet att fosterhems placera barnet -Äntligen, säger jag då !!  Dom resonerade att dom (soc alltså) ville ge föräldern en schans..?? Föräldern ?? Barnet då..Var blev barnets schans till en trygg uppväxt  ?? Jag blev väldigt upprörd av denna situation/och av alla liknande situationer . Förböveln det är väl ändo ett barn vi talar om, ett försvarslöst litet barn, med vilken rätt utsätter då föräldrarna barnen för något liknande ?? När man är  mitt i ett aktivit missbruk, så anser jag att man absolut inte är kapabel att ge sitt barn, det ett barn behöver...Barn och aktivt missbrukande föräldrar är något som aldrig ska kombineras -Det är vad jag tycker !!  

Nu snurrar mina tankar i 180 / å känslorna snurrar runt,runt. Mitt "rädda hela världen tänk" slås på. En bekant berättade om mitt ex idag. Nu åter igen så har det blivit ännu värre. Spriten "kryddas" numera med både kokain å Amfetamin.  Han har förlorat allt, hans fina familj har tagit avstånd,dom har gett upp. Han har sålt allt han äger å har,för en  pinsamnt låg peng. Allt har gått om intet. Hans arbets moral är ett minne blott. Nu tickar min hjärna...-Nu måste ju nån hjälpa honom ,underförstått jag alltså. Men jag får inte,bara får inte,det kommer å bli min egen "under" gång isf. Det gör "ont" i mitt hjärta. Varför i h.lvete berättar hans vänner å bekanta detta för mig  Varför,?? Känns nästan som dom förväntar sig att jag "ska ta tag i situationen". Som den "medberoende" jag en gång varit,så tickar det räddande tänket igång,på en gång !!!!  Nu måste jag på nått vis sätta stopp på mig själv här. -Jag ska inte/får inte ,göra ett endaste dugg.  Det är så svårt,men för mitt eget "välbeffinande" så önskar jag ,hoppas å ber...Att jag inte gör ett enda dugg åt det här.  

Jag är en smula frustrerad , när jag skriver detta. Vad är det frågan om ..??? Är det nån slags ny trend,bland unga människor..det där med att må dåligt ?? Med att ha ångest,med att ha eller skapa sig problem ?? Var är den spralliga levnads glada,pigga  alerta människan..Eller ska man inte vara sån längre ???  Livet är väl för sjutton inte ett problem..Livet har problem...Och problem är till för att lösas !!!!!!!  Guu , va jag tycker de "gnälls" å klagas....När jag var t.e.x runt 20 , så var ju livet väldigt problem fritt,lätt å härligt att leva... Men så idag..Så ....Är det väldans mycket "snack" om ångest,om ätstörningar, om allehanda grava problem...VAd är det frågan om ???  Å nej...Jag är INTE en som glidit genom livet på en "Räk macka" -Tvärtom !!!  JAg bara undrar...VAr är livsglädjen ???  

En blogg kan vara skönt att kunna skriva av sig om sina eventuella problem och bekymmer på...KAn ju fungera som en sorts "ventil", alla behöver vi ju få "Pysa" ur oss ibland , men det är skillnad på att "pysa" ur sig och att älta,älta ,,älta och åter älta -Då kör man garanterat  bara fast.  Det kan låta som en klycha...men de är det inte...våra tankar styr faktiskt hur man känner...Finns faktiskt nått som heter att man kan "Tänka sig själv sjuk"..speciellt då när det kommer till det själsliga/psykiska måendet.

Har jag något speciellt i åtanke....Nu ..??  Jo..Det har jag nog..Har varit inne på en ung människas blogg här,och jag känner att hela bloggen utsöndrar negativitet...är faktiskt stor skillnad på negativitet och problem...Så att säga.Men, men...jag antar väl att det fyller nån funktion för personen i fråga.