Jag skriver här en del om hur det var att växa upp i ett missbruks hem,och oxå om att ha levt i en kärleks relation med en missbrukare.  Varför skriver jag om det här ?? En av anledningarna är att jag tror att de behövs. Tror även man kan hitta styrka i att förstå att man inte är ensam om att ha haft/eller har de så.   Jag skriver inte för att nån ska tycka synd om mig -De vill jag inte  -Vill inte gå in i en offer roll. Att hålla på att leva i det förgågna , å hålla på att kasta skuld på sina föräldrar -Gör bara att man kör fast !!!!   Och det blir ett sätt att smita från sitt eget betende.   Istället ska man koncentrera sig på sitt eget förhållningsätt och det går bäst om man lever här och nu.   Jag har idag "tillfrisknat" jag har skapat mig ett bra vuxen liv, jag tar ansvar för mina egena handlingar och känslor , och lägger inte över ansvaret på nån annan. Så där är ännu en anledning till att jag skriver om detta...  Föra att visa på att.....-   Det är fullt möjligt att få ett bra vuxen liv !!!!!

   Mina hemförhållanden som barn var smått vansinniga , men för mig var det de "normala", jag hade ingen annan referens ram.  Jag vandrade ofta runt med känslan av att ena dagen vara ett älskat barn, för att den andra dagen vara "osynlig". Detta har gjort att jag skapat mig en rädsla för att bli övergiven. Rädslan för att bli övergiven tillsamans med min referens ram för hur nära relationer såg ut, gjorde att jag lätt hamnade i osunda kärleks relationer -= För för mig var det så bekant och så igen kännande.  Rädslan för att bli övergiven har oxå gjort att jag stått ur, kämpat och stått ut i relationer som jag för mitt eget bästa skulle brytit upp ifrån för länge sen.  Kaos och den förvirring som desstruktiva relationer skapar, gav mig trots allt en "trygghet", kaoset var ju något jag var så van vid, och det man vant sig vid skapar ju mest som oftast viss form av trygghet. -Detta är en av det konsekvenser som (kan) uppstår för ett barn som växer upp i en missbruks miljö.

Så mycket focus läggs på missbrukaren, jag törs hävda att i mångt och mycket är den som lever med den missbrukande minst lika "sjuk" , om inte "sjukare". För att leva som medberoende gör faktiskt att man skapar sig ett inte så sunt och friskt förhållningsätt.  Jag är själv ett vuxet barn d.vs ett barn som växte upp i ett alkoholist hem, jag har även levt som medberoende d.v.s i en kärleks relation till en man med narkotika och alkohol missbruk.  När man helt åsidosätter sina egena behov,sina egena önskningar och sina egena känslor -Då är man medberoende. När man enbart och endast lever sitt liv genom en annanas liv -Då är man medberoende. För mig tedde sig detta så här....Jag gjorde allt som stod i min makt för att vara missbrukaren till viljes , åsidosatte helt mina egena behov, detta förde med sig att det inom mig växte en otrolig ilska och en frustration. Jag stöttade/redde upp alla röriga situationer som missbrukaren skapat allt för att känna mig "duktig" och "älskad".Jag skapad ett liv som helt och enbart kretsade kring missbrukaren.  Nu då...När jag inte längre lever i dne relationen...Då är jag väl fri allt detta ???  Nja, om det ändo var så lätt, att göra sig "av" med missbrukaren är den "enkla" biten....Å det vet man ju hur "enkelt" det är  -Allt annnat än enkelt !!!  Medberoende "tänket" är nått jag fått och får jobba hårt med  att bli "frisk" ifrån , det blir ju lixsom ens livsstil, en livsstil som jag aktivt måste jobba med för att förändra.

Om han verkligen älskade mig/oss, så skulle han sluta.   Om familjen och barna betydde nått då skulle han/ hon sluta.  Hur många gånger tänkte jag inte...-HAn älskar inte mig, för gjorde han det så skulle han sluta med spriten/drogerna. Fastän jag vet att efter hans förmåga och på hans vis så älskade han mig, mycket och högt, men det räckte inte "hela" vägen.   Där fanns alltid en kärlek som var starkare än kärleken till mig, en kärlek jag aldrig någonsin kunde konkurera med.            Kärleken till drogen och alkoholen var så jävulsk stark...den vann jag aldrig någonsin över.    Utan viljan att lägga av, så kommer missbruket fortgå, är inte så enkelt som att man "lägger" av för att nån annnan vill...Det håller aldrig.  En missbrukare lägger av först när och om motivationen och viljan finns...För finns den inte där...så är det dömt att misslyckas.   Du kan "Älska" dig "Blå"....men du kan aldrig vinna över kärleken till drogen.  Ta aldrig på dig ansvaret för att få någon nykter/drogfri av den enkla anledningen att DET aldrig är ditt ansvar !!!!  

I många "stugor" knäcks nu fredags vinaren, dom där groggarna tas...."Man ska ju koppla av "-Det är ju fredag.  Jag kommer då att tänka på alla barn, små barn,barn som inte riktigt kan förstå...        -Vad är det som luktar om mamma/pappa??   Vad dom pratar konstigt??  Dom spelar musiken så högt?? Varför går mamma/pappa så konstigt ??? o.s.v, o.s.v.  Vad jag önskar att vuxna skulle låta barnen slippa se sina föräldrar på verkade/ salongs berusade.  JAg kan av egen erfarenhet tala om att även den mista "salongs" berusning kan te sig ack så skrämmande...-Det minns jag tyvärr allt för väl. Jag associerar nu då inte till den där "klassiksa" alkis familjen, utan bara den "vanliga" familjen, där man kanske avslutar veckan med en grogg/eller ett glas vin för mycket.  Visst inte behöver man vara nykterist när man har barn, är inte det jag anspelar på...Bara det att man kan vällan ta denna lite lättare "salongs" berusning, när barna ligger skönt nerbäddade.  Det här med alkohol kring barn är av förklarliga skäl en hjärte fråga för mig. 

Jag är ett så kallat vuxet barn, alltså¨uppvuxen i en alkolist familj, med en supande förälder, å en fruktansvärt medberoende förälder .

 Jag lever ett helt okej liv idag, som vuxen...men vägen till ett drägligt liv blev fasiken så krokigt.// I tonåren var jag å nosade på det där med droger, hängde i det "balla" gänget, krökade å röjde helgerna igenom. Den fasen gick så småningom över å jag coolade ner mig lite. Åren gick...jobbade,lagt av med droger,hade fått barn, mådde schysst, livet flöt på.   Så pang tjoff...Så smällde det till...å jag vart tvär psykotiskt.....Helt loost. Tappade all förankring i verkligheten/ kunde inte prata/inte skriva/ inte tänka/ visst inte mitt namn, visst inte vem eller var jag var.  Klev sedan ur psykosen, å då började kampen tillbaks till livet......En kamp som med facit i hand tog cirkus 10 år. Sen då gick jag å förälskade mig i "Fel" snubbe....Levde i en desstruktiv relation, med en missbrukar i ex antal år, blev utsatt för psykisk misshandel/ självmords försök, förnedring...av värsta slag. Visst fick jag tillsist ett bra liv,  men fi fan vad vägen dit blev krokig. Idag lever jag ensam , i lugn och harmoni. JAg mår bra, gör bra saker, och har bara bra saker och bra människor runt mig.   -Idag lever jag ett liv, jag inte bara överlever. 

Ähh...-Vadå...Det är ju bara en pundare/ alkis   ...Det är Uttalanden jag ofta får höra, och det gör mig vansinnig    Man har väl ändo ett missbruk och är väl inte sitt missbruk, finns ju faktiskt en människa bakom drogen eller alkoholen, en människa som är så mycket, mycket mer än bara sitt missbruk. HUr kan man "glömma" det ???  Sen är det faktiskt så att en av dessa " Bara en alkis" är faktiskt min älskade far.....En av dessa ...-En jävla knarkare....är faktiskt en man jag en gång var väldigt förälskad i en, en man jag valde att leva många år med.   Därför gör liknande uttalanden mig rabiat    Men visst jag hatar/hatade det drogen / alkoholen gör med människan och oxå det den "gör"/ utsätter nära och kära för.....Men med det inte sagt att jag inte älskar människan bakom missbruket, för visst kan man älska även nån som har ett missbruk.  

När är ett barn inte längre ett barn ?? Eller för att vara mera exakt: När uppför barn inte längre som ett barn?? Jo :  När det lever med en alkoholist/narkoman. Här kommer några punkter som kännetecknar ett Vuxet barn till en alkoholist:

*  Gissar sig till vad som är sant.

*  Dömer sig själva utan förbarmande.

*  Tar sig själva på mkt stort allvar.

*   Är extremt ansvars tagande eller extremt oansvariga.

*  Är extremt lojala även mot dem som inte förtjänar det.

*  Har problem med nära relationer.

*   Har svårt att ha roligt.

*   Söker ständigt godkännande och bekräftelse.

Inte helt ovanligt är att dessa vuxna barn ofta skaffar sig ett eget missbruk/ eller lever i en relation med en missbrukare.   //  Jag kan verkligen rekomendera boken Vuxna barn Till akoholister av: Janet.G.Woiitz.  Denna boken funkar även för den som vuxit upp i andra typer av dysfunktionella familjer.