Jag funderar lite ...Jag drabbades ju av en reaktiv psykos för si så där en 13 år sen,kämpade i många år för att få må bra igen....Vad är det egentligen som är "sjukt" repektive friskt??  Jag relaterar inte nu till kroniska allvarligare psykiska sjukdomar eller störningar.  Att ständigt kanske alltid bråka/gräla med sin parter barn,/ ständigt ha huvudvärk, vara allt igenom bitter....Är det att vara frisk / Att må bra ???   Att lida av ångest, känna att livet är för mycket ibland....-Ta tag i saken, söka hjälp å ta sig på fötter igen...-Är det att vara sjuk ???  Att gå igenom en "traumatsik" händelse och därför tillfälligt få ångest och kanske självmords tankar...-Är det att vara sjuk ???  I mina "tankebanor" kan det som ses som "sjukt" ibland vara  det som är friskt, och tvärtom. Det alldra viktigaste är nog trots allt hur man ser på sig själv. Ser man sig själv som "sjuk" , så kliver man in i den "rollen"....Det bästa är nog att se sig själv som "vem som helst"...inte sjukare och inte friskare än nån annan.   Kan ju bara gå till mig själv....Där dom första åren efter psykosen...Då såg jag på mig själv som psykiskt sjuk, att kliva in i rollen som psykiskt sjuk är inget jag rekomenderar, en sak är ju att acceptera hur man mår en annan sak att helt "leva" efter det.,det är så lätt att "fastna" i psykiatrins "garn" och det Gagnade inte mig. Jag tror att det bästa är att så långt de är möjligt...att se på sig själv som precis vilken "normal" människa som helst......När jag började se på mig själv som vem som helst...Det var där och då jag äntligen började må bra igen.  -Visst är det en ganska intressant frågeställning....VAd som är det friska och normala "måendet"...??  -Och vilket som inte är det ????

   Visst man vet det händer andra och "andras" barn...Men inte mitt barn, sånt där drabbar andra, men inte mig. -Så sa min dotter efter att hon varit hos läkaren med sin son igår. Det har tagit många "varv" innan hon landade i att hennes barn har en misstänkt ceberal pares skada och även misstankar om epelepsi föreligger. Alla drömmer ju om det "normala" friska barnet, ett barn som "passar" in ,ett barn som alla andra. Jag som morförälder tar detta med "ro", vad gäller barnbarnet, det är en pigg å glad livfull grabb -Det är det viktigaste, oavsett "diagnos" eller inte.  Däremot smärtar dte mig att se min dotter gå igenom detta och den "sorg" det trotsallt innebär . Men en dag i taget och med mycket stöd så blir allt okej ändå. Alla former av funktions hinder är ju något man har, och inte något man är. -Alla är unika, just presic som dom är.

Man kan skylla allt på sin "svåra" barndom, på sin "elaka" pappa,eller på sin "störda" mamma. Man kan leva ett helt liv med att gräva ner sig i det som varit .Man kan bedöva sin smärta med allehanda preparat,alkohol och droger.     Eller så kan man: 

Acceptera det som varit. Göra det bästa av situationen. Gå vidare i livet.  JAg tycker att man är skyldig sig själv att skapa sig ett "Drägligt" vuxen liv, trots om man har en "barndom" som "skaver".  Alla är värda att leva ett liv, snarare än att vinan ett "krig".   

Oförstörda, glada,lyckliga med en enorm nyfikenhet på livet...Allt är spännade ,allt är nytt, varje sekund är ett äventyr .............. -En reflektion över små barn.  

Förundras över människan, förundras över hur stress kan förvandla den trevligaste människan till ett "Rytande monster", ett monster som spyr galla över sin omgivning...En människa som pga stress aldrig har tiden över för ett vänligt ord/eller en klapp på kinden.    - En reflektion kring personal på äldreboende...som jobabr under "sjukligt" dåliga former.