Skulle klippt mig igår..men tog och gjorde det idag istället. Killen jag klippte mig hos sist va inte där...så hans kollega klippte mig istället ...jag tänkte att det kan väl inte ha så stor betydelse   Var mycket,mycket "dumt" tänkt av mig *skakar på huvve*, har man nyss varit hos frissan och snabbar sig hem å sätter upp håret med hjälp av örton hårspännen och snodd......så då vart man eller rättare sagt inte jag ett dugg nöjd , jag vantrivs nå fruktat i den här klippningen, mitt hår är lixsom väldigt svår "dresserat" och måste klippas väldans perfect..annars blir de bara "bebis" mjukt å omöjligt att styla ....Presix så vart fallet denna gången *skakar på huvvet*. Jaja...Nu e detså de är...så jag får leva med uppsatt hår ett tag fram över då ;)  

Jag va hos syrran igår, hon har två barn en på 11 år och en på 9 år. Vi åt middag ihop, barna skottade in maten med en faslig faart å sen of to goo;) Den ena drog in i vardagsrummet för att slå sig ner med laptopen i famnen och mobilen liggandes på nära avständ -Sen fick man inte ett ord ur munnen på den ungen nå mer -Helt uppslukad. Så sen den andra..Snabbt ut i sovrummet för att inta den stationära datorn,samtidgt som ps3 spelet slogs på...Och inte ett ord gick att få där i från heller -Helt uppslukad. Är det här verkligen bra ?? Jag tycker ju att så små barn ska vilja leka,vilja umgås med familj och släkt men icke då ,totalt lost in space..båda två. Men ytterst e detta väl ändo ett föräldrar ansvar ?? Går väl ändo att ha nå form av schema för data/tv spels tid ..eller...Jag tycker det här är lite "otäckt", visst är det mycket som är bra med datorer,mobiler,tv spel och liknande, frågan är väl bara hur lågt ner i åldrarna ??   

Jag levde i många år i en desstruktiv relation,där jag blev utsatt för psykisk misshandel. Det kom smygande lite "fint", började med lite kränkande ord..Hora,fitta, du e inte klok och liknande...Fick alltid och konsekvent höra att allt jag gjorde,oavsett vad jag gjorde var fel,fel,fel..Serverade jag en god middag fick jag höra -DEn skiten går inte att äta. Eller hade jag t.e.x städat hemma fick jag höra -Klart som faan du ska städa, kärring. Tillmätena blev grövre och fler ju längre tiden gick. I början blev jag arg, sen blev jag lessen, ju längre tiden gick började jag undra om det låg något i det han sa ?? I slutet var hans ord sanning för mig, och jag hade inte en uns av självkänsla kvar, jag var som en "våt fläck". Som sagt sånt här smyger sig på så fint och försiktigt, så man knappt märker när det börjar. VArför i hela friden gick jag inte ?? Varför lämnade jag inte relationen?? Det är just det som är problemet...man blir så "sönder plockad" under så lång tid, så tillsist har man inget eget jag kvar,ingen kraft och ingen ork. Allt lixsom bara rullar på,man står ut,tiger,lider och stannar kvar. Men man ska aldrig för en sekund tro att det här är kvinnor som "stannar kvar för att dom vill...det är betydligt mer komplext än så.