Här är en lugn fredags kväll ;) Jag har pratat i telefon med en mycket god vän..En vännina som jag beundrar så mycket, hennes livsöde har inte varit lätt inte -Men hon kämpar på och det alltid dessutom med ett gott ord till övers till andra människor, hon är ett levande bevis på att det går att överleva det mesta, faktiskt så är det så att rent medecinskt så borde hon inte kunnat överleva - Men det gjorde hon, hon både överlevde och kom igen    - Hon e en smula fantastisk !!!  //  Av denna kväll återstår att kika tv, och att sova och samla nya krafter för en jobb helg.  // 

Nu ska jag invänta John blund.

Kan man inte ens få vara sjuk i "lugn å ro"...Längre ?? !!  Jag har ju haft mitt psyket som har haltat lite fram å tillbaka i ett antal år, alltså har jag ibland blivit tvungen att vara sjuk skriven.   Men nu har jag då lyckats jobba i 3 års tid...Utan sjukskrivning, men så i december, blev jag sjukskriven i 3 veckor, jag hade sån förbenad ångest och var helt dränerad på ork.  Så kom då pappret från f -Kassan idag..Där jag fick AVSLAG !"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!  Innebär alltså att jag inte fick ngra försäkringskasse pengar...Å alltså har jag en veckas lön att vänta denna månad   ............. Hyran måste

ju för fjaaan betalas även denna månad.....- Idioter !!!!  Om man då som jag varit sjk skriven för psyket, så är det här GARANTERAT inte saker som får en att må bättre.  Tycker min sjukdoms amnesti kunde underlättat lite här.....Syns ju att jag var HELT sjukskriven i 13 år, blev erbjuden sjuk pension, hela tiden, men jag tackade alltid NEJ. Så nu då sen 3 år tillbaka är jag fullt arbetsför igen....Så nån latmask e jag ju garanterat inte, jag är förbannad å upprörd just nu, klart jag begriper att det inte handlar om "arbetslust" men sjukförsäkringen i svergie e ju upp åt väggarna galen !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

   När du är invirad i ångest/å fastsnörs av paniken,så finns det inget som heter "Ryck upp dig". KOmmer ihåg då när jag klivit ur psykosen,och folk kom med sitt käcka "ryck upp dig"/ -JAg fick tame fan "exsem."!!Hade det varit möjligt att rycka upp sig/när man är fast i ångestens snara,så tro mig,-Det är förståss det första man hade gjort !!!  Men det blir så fel bara,hur väl menande detta "Ryck upp dig" än må vara/och som det ju oxå är/välmenat alltså. Förståss,förstår jag ju oxå att man som "närstående" blir "maktlös"/och inte riktigt vet vad,man ska säga eller göra. Idag när jag är okej/ och ibland kanske har en "depp" dag så blir uttrycket -"Ryck upp dig" -Helt relevant !!!! -Men när man är riktigt jäkla på botten/å i ångestens snara, så går det  faktiskt inte att "rycka upp sig".  Kanske svårt att förstå om man inte varit där /men så är det. Inte med det sagt att man ska tillåta den som mår "risigt"/ att bara "gotta" in sig i sitt mående,men man ska nog iaf låta den värsta "stormen" dra förbi.

Jag har ju berättat om min reaktiva psykos som jag hade, som 28 åring. Nu vill jag berätta lite om hur jag rent konkret gjorde, för att bli bra igen. Det blev en "resa" som inte gick rakt, utan det var toppar å dalar mest hela tiden. Ett förändrings jobb med sig själv är alltid en uppslitande historia. Det är lätt att "fastna" i psykiatrins nät,vilket för mig inte var av godo. Det är så lätt att bli "hospitaliserad", att lixsom förknippa sig med att vara en som är psykiskt sjuk.....- Att kliva in i rollen som psykiskt sjuk, är inte att rekomendera, absolut inget man mår bättre av.Det är lite svårt märker jag, att förklara hur jag menar. Visst ska man acceptera att man mår dåligt, det är en sak, en helt annan att "Leva" helt efter det. Jag pratar inte om dom som har en kronisk psykisk sjukdom , för det är nått helt annat det !!!  Jag tror att så långt det är möjligt, så är det bästa att se på sig själv som "Vem som helst", när jag började se på mig själv så det var då det vände. Men jag har fått gå en hård väg, för det första har jag fått sålla bland folk jag har haft runt mig, och tyvärr även bland familjen. JAg var tvungen att bara behålla sånna människor som fick mig att må bra. Det var en ur jobbig uppgift, som dessutom resulterade i att jag blev ganska så ensam. Jag har även blivit , tvungen (så långt jag nu kan) att alltid sätta mig själv i första rum, det är en uppgift som jag än  idag  måste jobba med. Det är inte så enkelt som att med tiden, blir man bara bra/ lr bara mår bra,, det är ett "jobb" med sig själv som ´man måste göra, och ett "jobb" som ingen annan kan göra åt dig. Redskapen kan man få av t.e.x en teurapeut, men sen är det helt upp till en själv...-Det är bara man själv som kan förändra och ingen annan, Det här är iaf min erfarenhet !!!