Att växa upp i en dysfunktionell familj, innebär påfrestningar för det lilla barnet, jag är uppvuxen i en alkoholist familj och med allt det för med sig,samt inte för med sig.    Den uppväxt miljön är oftast väldigt oförutsägbar,ganska så ensam , och för inte ofta med sig så mkt trygghet....Men det var då det...Sen växer man upp, blir vuxen, och får ett "eget" ansvar över  sitt eget liv,oavsett hur barndomen nu sett ut, yttersta ansvaret för att bli "lycklig"/ leva ett okej liv...är trots allt  ens eget och ingen annans.  Vem blir lyckligare över att sitta ett helt liv och vara olycklig över en svår barndom ????   Ja, jag vet ialla fall att det hade inte jag blivit.....-Gäller att ta alla erfarenheter såväl dåliga som goda,och omsätta dom till "bra" skaer, och se till att se framåt !!!!  

Att ha en aktiv alkolist runt sig i sitt liv, kan göra livet en smula

oförusägbart...Man vet aldrig när det "händer" nått / eller om det aldrig "händer" nått.     Man får noga "vakta" sin tunga så man inte retar upp alkoholisten,       även   om man väljer sina ord aldrig så noga...Så kan ett tu tre "stormen" och  ilskan vara ett faktum.  Detta ständiga "tassa på tå" för alkoholisten kan lätt stå mig upp i halsen, mellan varven.    Att leva med eller "kring" en alkoholist är med tidskrävande än ett heltids arbeta  , väldigt energi krävande oavlönat  hårt "arbete".  

  Sommar ,"Frihet",härligt,ingen vardags stress = semester     Så är snart då årets semester till ände.....å det känns sten tungt att komma in i jobb och vardags rutiner igen.  ....Hela jag skriiiker   -Vill inte .  Ja, ja...men det går ju  väldans fort att  åter igen komma in i jobb lunken., tur e vällan det. //

I  morron  bitti ska jag ner till vc och lämna lite prover, så då är det bara att ställa klocka så man e där i tid...För annars brukar köerna till labb, hinna likna bolagets köer en fredag   ...Så bäst å hänga på låset *skrattar*

Dagarna börjar ticka mot sitt slut, semestern är snart till ände , och jobbet och vardagen är tebax. Jag kan känna att än hänger något av sommaren kvar, men hösten "knackar" på,snart blir träden färgsprakande  ,luften blir hög och klar. Det sägs...VAr årstid har sin tjusning, och visst är det väl så. Plan för dagen:

 Ska ta ett varv med dammsugaren här, å flänga runt lite med moppen sen ska kroppen ställas i en dusch, ansiktet ska på, med hjälp av "skönhet" på burk.   Sen efter flera varv i garderoben, bara för att konstatera att jag inte har nått att sätta på mig, eller att allt krymp av "Fukt" *skrattar"  , kläderna krymper ju gärna efter just semestrar och jular    När jag sen då tillsist hittat nått att klämma  in kroppen i,  så blir det en tur in till stan, lite schopping oxså en fika med dottern . -Så tänker jag få denna dagen att "gå".

   Visst man vet det händer andra och "andras" barn...Men inte mitt barn, sånt där drabbar andra, men inte mig. -Så sa min dotter efter att hon varit hos läkaren med sin son igår. Det har tagit många "varv" innan hon landade i att hennes barn har en misstänkt ceberal pares skada och även misstankar om epelepsi föreligger. Alla drömmer ju om det "normala" friska barnet, ett barn som "passar" in ,ett barn som alla andra. Jag som morförälder tar detta med "ro", vad gäller barnbarnet, det är en pigg å glad livfull grabb -Det är det viktigaste, oavsett "diagnos" eller inte.  Däremot smärtar dte mig att se min dotter gå igenom detta och den "sorg" det trotsallt innebär . Men en dag i taget och med mycket stöd så blir allt okej ändå. Alla former av funktions hinder är ju något man har, och inte något man är. -Alla är unika, just presic som dom är.

Det ligger en grymt vacker kille i min hall, han sover så skönt i sin vagn    Jag är barnvakt åt mitt barnbarn,vi har varit ute på en prommis i regnet, han somnade så skönt, själv vart man helt å hållet genom våt ....Tänk ändo den som hade vagn å bli kring dragen i *skrattar* , då hade jag sluppit ha vatten upp till knäna/ dyng sura dojjor, å ett hår som droppar  /  så kunde jag passat på å tagit mig en tupp lur oxå    //  Förundras över hur intensivt dygnet är, med smått i huset...Fullt ös från morron te kväller...

Jag har en väldans lugn å stillsam söndags kväll, och det gör mig inte det minsta att vi har måndagen här i morron    Av den enkla anledningen att jag frtf har semester då, Så måndag eller inte, har ju ingen betydelse. Slipper stressen, slipper väckar klockan som ringer alldeless för tidigt/ slipper springa efter bussen....Istället kan jag..TA morgon med ro, Dricka kaffet i lugn och ro / Lägga mig att läsa i sängen en stund, innan det är daxs för en låång härlig frukost..Kokta ägg,ny pressad apelsin joise,en skål med frukt sallad ....Härliga tider...Med  semester tider.   

   Under min barndom ,var jag ett barn, men kände mig aldrig som ett. Barn brukar vara så där härligt lefulla, men jag lixsom mest hängde med. Jag bar alltid på en dröm om den lyckliga familjen. Utåtsett blev jag den där "struliga" ungen/ den där ungen det alltid "hände" grejjor runt. Jag tog oxå på mig rollen som familjens hackkyckling, och det "svarta fåret".  Jag tilläts lixsom aldrig vara ett barn, på barns vis. Mina tankar var mest som oftast uppfyllda av "fantasier" och dag drömmar, allt för att stå ut med tillvaron och med rädslan. Jag är ett så kallat " Vuxet" barn, Så där såg min uppväxt i ett alkoholist hem ut.