Att växa upp i en dysfunktionell familj, innebär påfrestningar för det lilla barnet, jag är uppvuxen i en alkoholist familj och med allt det för med sig,samt inte för med sig.    Den uppväxt miljön är oftast väldigt oförutsägbar,ganska så ensam , och för inte ofta med sig så mkt trygghet....Men det var då det...Sen växer man upp, blir vuxen, och får ett "eget" ansvar över  sitt eget liv,oavsett hur barndomen nu sett ut, yttersta ansvaret för att bli "lycklig"/ leva ett okej liv...är trots allt  ens eget och ingen annans.  Vem blir lyckligare över att sitta ett helt liv och vara olycklig över en svår barndom ????   Ja, jag vet ialla fall att det hade inte jag blivit.....-Gäller att ta alla erfarenheter såväl dåliga som goda,och omsätta dom till "bra" skaer, och se till att se framåt !!!!  

Att ha en aktiv alkolist runt sig i sitt liv, kan göra livet en smula

oförusägbart...Man vet aldrig när det "händer" nått / eller om det aldrig "händer" nått.     Man får noga "vakta" sin tunga så man inte retar upp alkoholisten,       även   om man väljer sina ord aldrig så noga...Så kan ett tu tre "stormen" och  ilskan vara ett faktum.  Detta ständiga "tassa på tå" för alkoholisten kan lätt stå mig upp i halsen, mellan varven.    Att leva med eller "kring" en alkoholist är med tidskrävande än ett heltids arbeta  , väldigt energi krävande oavlönat  hårt "arbete".